Hemmets gräns och vida världen

”Mitt hems gränser vidgades” – orden är H.C. Andersens, när han gjort den glada upptäckten att han kunde klara sig med sitt eget språk, danskan, på sin resa genom Sverige. Samma formulering är också titeln på en avhandling i litteraturvetenskap från 2010 av Kari Haarder Ekman om den kulturella skandinavismen på 1800-talet.

Här blir det tydligt att det moderna genombrottet, då Brandes, Strindberg och Ibsen bildade gemensam skandinavisk front, inte skulle varit möjligt om inte skandinavismen hade berett vägen. Organ som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och det faktum att vi överhuvudtaget idag upplever oss ha något slags nordisk språklig och kulturell gemenskap är konsekvenser av samma historiska bakgrund.

Själv har jag vid Köpenhamns universitet varje år haft bortåt 250 danska studenter på grundutbildningen i en kurs i svenska och svensk litteratur. Allra första gången jag såg dem bildades det alltid direkt en missklädsam rynka mellan deras ögon, så fort jag öppnade munnen. Jag brukade trösta dem med att den kommer att försvinna, och det gjorde den också, men först ungefär samtidigt som den ultrakorta kursen slutade, just när det började bli riktigt kul.

För kul är det att upptäcka att hemmets gränser vidgas, samtidigt som vi då bättre inser att hemmet har en gräns och att vi just därför måste söka oss bortom, långt bortom denna gräns, för att inte själva bli begränsade.

Jag tror det är dit vi måste hitta tillbaka, till den lusten och nyfikenheten. Att upptäcka oss själva och andra på nytt och på samma gång. De gamla skandinavistiska spåren fungerar inte då. Inte så mycket för att de redan snöat igen som för att de har misstolkats så ofta att de har blivit missledande; vad H.C. Andersen menar är ju bara att hans hem har vuxit, inte att han därmed skulle vara ointresserad av resten av världen, tvärtom.

Min övertygelse är att skandinavistiken måste internationaliseras för att kunna ge mening i vår globaliserade värld. Om vi i Sverige, Norge och Danmark tycker det är mossigt att läsa varandras språk och litteratur, är Scandinavian Studies desto hetare i både USA och Kina, som hungrar efter vår expertis på området.

Finns det en typisk nordisk litteratur? För att besvara frågan måste man bege sig utanför de nordiska gränserna. Siri Nergaard, en norsk översättningssemiotiker i Italien, har i en bok som heter La costruzione di una cultura (konstruktionen av en kultur) från 2004 undersökt det italienska förlaget Iperborea, som specialiserat sig på nordisk litteratur. Det visar sig där att den norska litteraturen aldrig har varit så norsk som när den blev italiensk. Den tematik som väljs ut till översättning är nämligen främst sådan som bekräftar den italienska klichébilden av det exotiska Norge. Och för en italienare kan ingenting bli mer nordiskt än det allra nordligaste norska landskapet.

Som tur är har Nordiska rådet inte samma stränga urvalskriterier när det utser sina prismottagare. Det vore tvärtom, som Daniel Sandström, dåvarande kulturchef på Svenska Dagbladet (nu litterär chef på Bonniers), poängterade i en artikel den 5 januari 2014, ett felslut att tro att deras böcker ”fångar något gemensamt nordiskt”. Istället, fortsätter Sandström: ”lyfter denna litteratur fram vad som skiljer de nordiska länderna åt – som sådan tvetydig historisk spegel blir den ett viktigt bidrag till vår självförståelse. En svensk som läser [finsk-estniska] Sofi Oksanens Utrensning, [finska] Katja Kettus Barnmorskan eller [finlandssvenske] Kjell Westös Hägring 38 tvingas erkänna att motsvarande litteratur är sällsynt i Sverige; andra världskriget har av olika anledningar inte den lockelsen på yngre svenska författare” (SvD 5.1.2014).

Men varför finns det ingen tydligare språkpolitisk agenda bakom det samnordiska litterära priset, åtminstone vad gäller de tre skandinaviska ländernas litteratur? Det är inget fel på Nordiska ministerrådets stödordning till översättning mellan de nordiska länderna, men konsekvensen blir ändå i viss mån kontraproduktiv, om man inte samtidigt underlättar för dem som faktiskt vill läsa böckerna i original.

Översättandet mellan de skandinaviska språken är naturligtvis inget problem i sig – tvärtom – eftersom översättningen ökar läsarskaran. Problemet är att bokmarknadens logik gör det både svårt och dyrt att få tag i originalen. Eller åtminstone dyrt, åtminstone om man som svensk är van vid de förhållandevis billiga svenska böckerna. Då betalar man inte gärna dubbelt så mycket bara för att få originalet. Därför borde man stödja översättning, spridning av originalen och ett enhetligt lågt nordiskt pris i ett och samma andetag, med en och samma åtgärd.

Det är hursomhelst dags att skrota det gamla cirkelargumentet att vi ska förstå varandras språk för att vi ska förstå varandras språk. Det är mer lustfyllt och meningsfullt än så. Och det alldeles oavsett hur många nationaliteter som trängs i ett skolklassrum, eftersom den språkliga mångfalden kan göras till en fördel. Om man till exempel lät elever vara mer kreativa i sitt umgänge såväl med grannspråk som med främmande språk, skulle de uppleva hur de olika språken skaver, frotterar och tydliggör sig både mot dem som ligger nära och dem som ligger längre bort.

En bättre genväg till en större såväl språklig som estetisk medvetenhet och nyfikenhet kan jag inte föreställa mig. Må därför både skolans och världens gränser vidgas.